”I en värld i spillror samlas en grupp människor för att skapa ett nytt samhälle. De är en blandad grupp, både vuxna, barn och ungdomar som tillsammans undersöker spillrorna av vår civilisation. Vad är värt att återskapa? Vad kan göras bättre? Vad behöver vi? Kanske framförallt – vad vill vi ha, när vi har chansen att börja om på nytt?
Gruppen börjar se vad som går att återanvända, gamla saker granskas och får nytt liv. Det tidigare konsumtionssamhället har efterlämnat ett outtömligt materialförråd, men hur kan det komma till nytta nu? Tillsammans experimenterar de med olika tekniker, de drejar, täljer, hittar nya funktioner för de gamla prylarna som de finner i skräphögarna.
De pratar om hur det var förr, hur fungerade infrastrukturen? Hur fick alla vatten? Hur tillverkades alla saker? Hur bodde vi?”
Babels Rehab är en fiktiv ramberättelse utformad av konstnären Nina Jensen. En postapokalyptisk värld byggs upp av ihopsamlat skräp, spillvirke, gamla förpackningar och annat upphittat material. När workshopsdeltagarna kommer till Babels Rehab besöker de inte en konstworkshop, de besöker en värld efter katastrofen, där deras egna berättelser vävs samman med alla andra i den pågående historien om det postapokalyptiska hantverkskollektivet Babels Rehab. Ett mytomspunnet kollektiv som skapar hopp i en söndertrasad framtid.
___________________________________________________
___________________________________________________
”In a world in pieces a group of people gather to form a new society. The group is diverse, consisting of grownups as well as youths and kids. Together they examine the rubbles of our civilization. What is worth to re-create and what can be done better? What do we need? And perhaps the question above all other questions – what do we want when we get the chance to start over?
The group begins to investigate what can be reused, old things and pieces are reviewed and given new life. The consumerist society that preceded the current state has left an inexhaustible supply of materials. Together the group are experimenting with different techniques, they carve, throw and find new features to the old things found in the heaps of junk.
They talk about what it was like before, how did the infrastructure work? How did everyone get access to water? How did they make all things and why? How did we live?”
Babels Rehab is a fictional frame crafted by the artist Nina Jensen. When participants visit Babels Rehab they don’t visit a workshop but a world after the catastrophe where their own stories are woven together with all other stories that together form the tale of the post apocalyptic crafts collective Babels Rehab. A mythical collective crafting hope in a broken future.
Student works from Imagining Catastrophy, Malmö University, 2019-21
Mer om Det postapokalyptiska hantverkskollektivet Babels Rehab
Det Postapokalyptiska hantverkskollektivet Babels Rehab är ett fiktivt kollektiv i en värld efter katastrofen. Där det värsta redan har hänt och vi inte längre är lamslagna av skräck inför klimatkatastrofer och politiska konflikter. En värld där vi samlas för att diskutera vad som var bra och vad vi skulle vilja göra annorlunda när vi fått chansen att börja om på nytt, vad vi behöver och inte minst vad vi vill ha. Det är också ett faktiskt kollektiv som uppstår på nya platser, med nya deltagare för varje workshop. Barn, vuxna, konstnärer, seniorer och survivalister delar idéer och löser problem tillsammans. Vi arbetar med naturmaterial och spillror från den fallna civilisationen som lera, drivved, gamla dörrmattor från de plundrade affärerna och drivor av plast som bevarats från tiden före katastrofen. Hur ska vi bo, vad ska vi äta, klä oss i, leka med? Vad har vi för ritualer, traditioner, symboler och vad vill vi göra med vår tid? En del vill bo i ett tegelhus och arbeta för en lön, någon annan vill bo i ett fågelbo, odla korv, tillverka Pokémon, dreja gympaskor och spå framtiden i knäckebrödssmulor.
HUR DET BÖRJADE
Jag har närt en dröm om ett fritt liv i vildmarken, ett begär efter överlevnadskunskaper och att kunna klara mig själv, något som jag också förknippar med min vilja att jobba som konstnär. Jag har trott på ett konstnärens »gör det själv-självförtroende« och en trygghet i självtillräckligheten och nollbudgetlösningarna. Det finns ju dock en sårbarhet i ensamheten, i den Skogsliv vid Walden-romantiska värld där den starke överlever (eller dör på vårkanten i sin övergivna buss i Alaska). En konstvärld med relativa värden, där ens arbete ibland leder till medel för överlevnad och ibland inte, och det lätt skapas konkurrens kollegor emellan. Känslan av att jobba i ett vakuum i ateljén med vernissagens antiklimax som enda kontakt med omvärlden, behovet av social gemenskap och en nedärvd politisk vilja att dra mitt strå till samhällsstacken har också gjort att jag i yrkeslivet letat efter mening. Jag har längtat efter samarbete med kollegor, interaktion med publik och velat undersöka gränserna för konsten och myten om det ensamma geniet. Jag har också känt en längtan efter att dela det jag älskar: konsten och ett begär efter att göra konst tillgänglig för mig själv som barn och andra människor som inte är i branschen. Och inte minst, ett behov av att möta människor från flera generationer och professioner. Till dem vill jag ställa frågorna: vad behöver vi mer än mat, vatten och skydd mot väder och vind? Var går gränsen mellan överlevnad och estetik och behöver vi varandras berättelser och bilder — är det meningsfullt med konst?
METOD
Detta behov har lett till ett interaktivt konstprojekt och en arbetsmetod som kan kallas kunskapsdelande. Då jag genom projektet Mellanrum fick tillgång till en tom butikslokal på gågatan i Malmö under julhandeln 2014 ville jag skapa ett alternativ till konsumtionsstressen. Frågan väcktes om vad vi gör med vår tid om vi inte jobbar för pengar eller konsumerar, och det postapokalyptiska scenariot växte fram. Jag föreställde mig att vi skulle behöva samla kunskaper och jag bjöd in personer att hålla workshops i hantverk, odling och arkitektur. Jag fortsatte sedan att leda workshops där mina kunskaper tillsammans med deltagarnas var grunden. I möten med vuxna och barn finns en strävan efter en processorienterad, horisontell pedagogik. Jag har inte för avsikt att lära ut praktiska kunskaper utan vill dela min nyfikenhet på material, ge självförtroende att prova och mod att misslyckas. Workshopens mål är inget objekt eller svar på världsproblemen utan att var och en ska få chans att hitta sin motivation och konstnärliga process. Jag vill förmedla det som jag själv älskar med det konstnärliga arbetet – ett sätt att skapa mening i det vi ser runt omkring oss och i arbetet vi utför.
2016 fick jag möjlighet att etablera projektet som en del av konstgalleriet Skånes konstförening. Det innebar en fast lokal med färre logistikproblem och större ekonomiska bidrag. Jag fick möjlighet att bjuda in fler konstnärer som delade med sig av sina expertkunskaper och vi kunde jobba med skolklasser samtidigt som deltagare, inte minst vuxna, började hitta till oss på sin fritid. I takt med att projektet växte, blev del av en institution och ett tusental deltagare kom och gick ändrades mina förutsättningar att jobba experimentellt. Genom konsten vill jag kunna formulera mig tvetydigt, absurt och testa gränser. Jag kände att det var en styrka även i det här projektet och något jag ville behålla trots en publik med blandade åldrar och erfarenheter. Efter en expansionsfas med många inspirerande möten ville jag reflektera över dessa frågor. 2018 flyttade postapokalypsen ut i det offentliga rummet på Ribersborgsstranden i samarbete med Malmö stads projekt Urban Beach och Bästa Biennalen. Det postapokalyptiska hantverkskollektivet Babels Rehab hoppar nu mellan ateljé, gallerier, konsthallar och festivaler medan jag får fortsätta att undersöka gränserna för konsten, gränserna mellan självtillräcklighet och kollektivitet, mellan överlevnad och estetik.
